arademigsjalv

KERAGISHE AKT  1

Början På Slutet

''se min riddare har kommit ,lik en ängel som sträcker sig efter mig

De två låg bredvid varandra, emedan regnet smattrade mot marken. Blodet som rann från de båda rann ner mot marken och blandades med regnet. De båda andades tungt och kunde knappt röra sig. Den ena personen ändrade sig i form, från att ha varit gul till blå och förvandlades till människa igen. Den andra blev förvandlad från en jätte till mänsklig form han också. Det svarta håret blåste då vinden tog fart, och hela hans blåa kropp var blandad utav regn svett och blod. Den andre var brun och hade hår överallt och några blödande sår. Båda ligger där helt lama, de vet även vad som väntar dem.

''Så du använde det förbjudna ändå, trots att de flesta i din omkrets inte sa eller bad dig att använda det, så du gjorde det tre gånger till och med''

Han kunde knapp tala men viskade ut orden ändå. Sedan fortsatte han att viska med tunga andningar.

''Genom att använda det förbjudna så kostar det inte bara ditt liv, utan även Shuhu's liv, trots att han är starkare än dig. Din kropp, trots att det är starkt klarade inte det förbjudna och inte heller Shuhu. Så du offrade verkligen allt, precis så som du lovade förra gången som vi träffades''

Sedan blundade han och log, och Torneo började viska.

''Tänka sig att så söta ord skulle komma ifrån dig, men precis som du sa, offrade jag inte bara mitt liv utan jag räddade även alla människor som bor här, jag har gett dem en framtid nu. De folk som inte erkände mig som sin ledare har jag också gett en framtid, men precis som Johun som offrade allt och sitt eget liv för det han trodde på, det var människans framtid han offrade sitt liv till. Från början fanns det bara fyra stycken som trodde på mig, men det var fler när Johun levde. Utöver Johun som var den som bestämde att jag skulle bli medlem i de nio, så var det tre andra i de nio som trodde på mig. Jak som var ledare och hans älskade Dés trodde verkligen på mig, men lät mig inte göra vad jag ville, annars skulle jag bli utsparkad ur de nio. Också har vi den söta Caby som verkligen fick mig att inse att det finns alltid en person som ödet redan bestämt att vi är menade för varandra. Precis som alla andra i de nio så förstod Caby hur jag hade det. I hemlighet bad Johun henne att övervaka mig, utifall att jag skulle falla tillbaka till mitt forna jag. När jag väl är borta kommer det precis som jag och Johun finnas människor som kommer att försvara det folk älskar och bryr sig om mest av allt''

Han blundade och grinade innan han stängde igen ögonen.

''Förlåt alla för att jag inte löd er, förlåt mig alla för att jag gjorde det som ni förbjöd mig, jag hoppas och tror att jag är förlåten för att jag gjorde det en gång efter att Jak skällt ut mig då jag hade gjort och visat det första gången.

Dés, du som skyddade mig och menade att jag inte hade en aning om vad jag gjorde eller vad jag höll på med. Men då ni fanns och jag var helt ny visste jag exakt vad jag höll på med, trots att jag samtidigt hade ett ont hjärta och inte ville bli en annan person än den jag redan var, så visste jag till hundra procent vad jag gjorde. Andra gången jag gjorde det var efter att du ärade Jak-kun och Dés-san hade tagit denna Jord farväl. Det var då Eileen och Jikkin fick sitt första barn och några dagar efter att Jikkin tog farväl utav sitt Jordeliv. Men Eileen-sama blev svårt skadad och fick ligga i en halv månad på Keragishe's sjukhus. Trots alla smärtor och skador så gav hon mig bannor om att jag hade lagt mig i och att jag använde det förbjudna, trots att jag hade lovat Jak att inte använda det igen. Hela vägen från platsen där Jikkin hade dött till sjukhuset fick man bannor. Många timmar efter att man försökt återuppliva Jikkin, så for jag iväg och fixade Jikkins motståndare. Han var stark, så stark så att jag blev tvungen att använda hälften utav det förbjudna, jag hade använt hälften av det förbjudna och hade hälften kvar. Han sa att hans sama hade skickat honom, jag hade börjat leta och se vem deras sama var, jag blev förvånad då jag fick reda på vad det var''

Han grinade igen och en tår kom fram ur ögonen, sedan blundade han igen och log igen.

''Ärade Eileen-sama, förlåt mig för min dumhet, förlåt att jag inte vände andra kinden till. Tack för att du ville vara min vän och tack för att jag fick vara din vän''

Den andre låg där och grinade illa han med och andningen blev tyngre ju mer sekunderna gick.

Han började tänka själv. Jag undrar hur länge vi har legat här, undrar hur sama har det. Hoppas bara att inte jag gjorde detta i onödan, hoppas att det går som planerat. Regnet började sakta att dra bort ifrån stridsfältet och man kunde nu se allt från den strid som varit. Det som en gång varit ett berg var nu småsten och grus, det som en gång varit skog var nu ett kalhygge. Han började sakta men det gick ganska segt att vända på sig, tio minuter senare så låg han på sidan, det lilla regn som nu föll rann bara nerför pannan och det lilla blod som flöt var det som torkat. De båda låg nu alldeles livlösa och kunde inte ens röra tårna eller fingrarna. Regnet for nu helt bor och molen for iväg som en slöja och visade fram solen som stolt spatserade över himlen. De två kropparna låg nu där stilla som stenar medan världen förberedde en ny dag och nya liv precis som det var sagt utav de forna kungarna.